Ricardo Ortiz driver BOT Arkitektbyrå på Kungsholmen sedan 15 år tillbaka. Han driver företaget tillsammans med före detta skolkamrater från arkitektlinjen och de har kammat hem ett flertal arkitekttävlingar inom badsektorn i Sverige. De har ritat ett tiotal äventyrsbad och har just nu tre till fyra nya på ritbordet.
– Vi är lite specialister på medelstora bad för kommuner som inte har så stor budget, säger Ricardo.
Han har under sin karriär ritat bad, villor, ridhus och kommersiella byggnader. Men egentligen vill han inte bli så nischad.
– Jag vill egentligen rita det jag inte gjort tidigare. Det är då man lär sig nya grepp, fantasin växer fram och kreativiteten får sig nya utmaningar. Det är väldigt lätt att kopiera sig själv men det är inget man ska sträva efter. Men givetvis får man sin egen stil.
Ricardos filosofi är att arkitekturen ska vara platsbyggd med hänsyn till omständigheterna.
Hans motto ”Genius Locci” betyder på latin ”platsens ande” och med det menar han att man måste studera platsens egenskaper och rita därefter. Historiska, kulturella, klimatiska, topografiska och självklart humana aspekter bör användas som grunden i ritningen.
– Därför är jag ingen större beundrare av Le Courbusier, Niemayer eller Calatrava som gör samma strukturer oberoende av var de befinner sig. De tillämpade samma språk var de än ritade.
– För fem år sedan gick min kollega bort. Många saker förändrades i mitt liv och jag kände att jag ville flytta med min familj till Frankrike. Min fru Emma, som är engelska, dansade för Cullbergbaletten, och hade kommit till Sverige för Mats Eks skull. Han hade slutat och vi hade precis fått vårt andra barn. Min äldsta dotter Olivia skulle börja skolan och jag ville inte bli den där konstiga ”fransmannen till farsa” utan jag ville ge mina barn tillgång till min kultur och inte låta den vattnas av. Projektet var att bryta med Sverige.
Familjen hittade en tomt i St Jeannet på Rivieran, och här byggde de sitt drömhus utifrån Ricardos filosofi, känsla och budget. Villa Montema, är byggt i provencalsk anda men med moderna material. Huset klättrar på berget och öppnar sig mot solen.
– I den provencalska byggnationen är volymtänkandet grundstenen. Taken byggs mot varandra i mindre volymer, så att det händer spännande saker med luftrummet. Vi ville också ha en typisk sydfransk innegård, men där slutar likheterna med det inhemska byggandet, berättar Ricardo.
Huset är putsat och välisolerat enligt svensk standard med frigolitblock. Det är ett passivt energihus byggt efter solen, läget, vinden och klimatet. Ett miljövänligt alternativ med tanke på mängden energi som förbrukas.
– När jag kom ner hit fanns inte materialen vi ville bygga i så vi startade en tillverkning själva av en byggsten I polystyren. Det slutade med att halva huset består av direktimporterat material från Sverige och andra halvan från regionen. Geografiskt ligger St Jeannet perfekt. Det tar en kvart till flygplatsen i Nice, en kvart till havet och tre kvart till bergen.
Idag består Ricardos verksamhet i Frankrike av tillverkning av denna sten. Den framställs i Dijon.
– Vi marknadsför oss mest mot arkitekter och byggföretag. Byggmarknaden i Frankrike är väldigt traditionsbunden och protektionistisk av franska lagar och förordningar.
– Med tanke på det franska lynnet så väntar vi in dom så att de får upptäcka oss. Av erfarenhet brukar det fungera bättre för dem. Det har kommit nya direktiv i den franska lagen om energianvändningen nu så det går inte att bygga i gråsten längre, så vi kommer med all säkerhet att fånga upp dem när de är redo.
Ricardo har en fransk pappa som emigrerade på grund av påvra förhållanden från det fattiga Mouffetard i 5:e kvarteret i Paris till Ecuador efter andra världskriget. Där träffade han Ricardos mamma och han växte upp i Ecuador. Familjen bodde i Sverige under en period på 70-talet då pappan arbetade här. I 20-årsåldern kom Ricardo till Paris för att bli konstnär.
– Jag var sådär ungdomligt avant-garde och presenterade mina skisser stolt för uppdragsgivare. Tills jag fattade att jag hade för lite kunskap, för lite pengar och för lite vilja. Men jag förstod också att de filosofiska caféstunderna med rödvin och 35 cigaretter på kvällarna inte skulle vara för evigt. Jag insåg klokt att jag behövde komma ifrån till ett lugnare och stabilare klimat. Och då blev arkitekthögskolan i Stockholm mitt val. Jag hade fina minnen från vår tid här och en god känsla för mentaliteten. Ricardo arbetar även med scenografi som är hans stora passion. Han har bland annat skapat scener till Cullbergbaletten.
– Det finns en stor samhörighet med arkitekturen då det krävs både konstnärlig känsla och maskintekniskt kunnande för att skapa effekter till uppsättningarna.
Eftersom arkitektbyrån på Kungsholmen går så bra här i Sverige nu så har detta lett till att Ricardo pendlar mellan Nice och Stockholm varannan vecka.
– Faktiskt en helt fantastisk kombination för en svensk/fransk/ecuadorian, avslutar Ricardo.
text: Annelie Karlsson
foto: BOT Arkitekter
