Tour de Mont Blanc

Det är första gången jag besöker en alpby på sommaren. Chamonix är så vackert och mer aktivt än vad jag kunde tänka mig. Hit reser folk i horder fö ratt cykla mountainbike, bestiga Mont Blanc, springa maraton i Bergen, vandra med guide, flyga skärmflygning, forsränna… ja som de säger; you name it…

Chamonix torde vara den hurtbulletätaste bergsstationen i Europa.  På vårt hotell bor dessutom flera grupper från Japan. Eftersom de troligen gör Europa på sju dagar varav en dag heter Tour de Mont Blanc så är de upp i gryningen och trampar runt på gatorna för att värma upp.  I alla butiker i Chamonix finns nu färglada regnkläder, regncaper, fleecetröjor, långkalsonger, kängor, pannband, svetttröjor –  allt som gör en vandrare till något annat än en blöt stinkbomb på aftonens härbärge. Restaurangerna har uteservering och vackra krukor med pelargoner hänger runt borden. Väldigt annorlunda mot vinterns snömoddiga gator men menyn är densamma. Vi startar hårt med en chocroute, surkål med skinka och bleka korvar krönta av stark senap. Till detta ett svalt vitt Alsacevin. Vår guide på vår fyradagarsvandring runt Mont Blanc är svenska Charlotta Gerremo, bördig från Sälen där hon som ung flicka drillades i dialekten Lima-mål. Hon är ett 178 cm långt spänstfenomen . På toppen gyllenblont hår följt av ett ovanligt glatt ansikte. Charlotta bor i Chamonix sedan 8 år tillbaka och är en av ortens få kvinnliga pistörer vintertid. Sommartid är hon utbildad vandringsguide och för grupper av fransoser, amerikaner och i detta fallet svenska mammor med tonårsdöttrar runt massiven.

Allvaret börjar. Vi skall göra en dagstur och tar liften upp till Aguilles du Midi. Att åka kabinbana i regnställ och vandringskängor är en helt i stil med att stå och trängas med skidor och snowboards. Vi lyfts högt och magen hisnar. Samtidig kan man inte annat än irriteras över varför plastkupan till alla kabinbanor är så repig att man det inte ens är lönt att försöka fotografera någonting. Väl uppe ska vi gå en kortare vandring för at testas. Vi går på skrå i drygt en timma på en slingrig smal bergstig. Regnet duggar. Vi fortsätter halvklättrande uppåt en bit. Ovana som vi är med höjden så andas vi häftigt in och ut. Men det ska bara ta några dagar innan vi är vana och andas lättare. Charlotta spänstar på i täten. Charlotta blir under våra dagar en inspirationskälla till oss alla. Efter tre timmars vandrande/klättrande är vi uppe på stationen och passar på att dricka varm choklad med vispgrädde. Utan att veta om det tar jag här ett beslut är genialt.

Äventyret tar vid dag två. Trots en grå himmel över Chamonix är vi inriktade på ren äventyrsvandring och vi blir inte besvikna. Vi har sällskap i kabinen med ett antal bergsgetter från England som skryter om tidigare pilgrimsvandringar i Nepal. Vi går i ett led över berget. Sikten är i stort sett lika med noll. Konstigt nog är den här dagen den som Ellen, min tonårsdotter, minns bäst och kallar mysigast. Vi tuffar på smal stig i skogsterräng. Dagens wow är en lång hängbro över en fors som vi en och en halkar över i hällregn. Efter bron kommer så en mycket lång uppförsklättring. Vi stånkar på i nära tre timmar. Äntligen över bergspasset och lång utförslöpa mot en fäbod där vi får inta dagens lunch, härlig couscoussallad med salami och efter maten en överdimensionerad blåbärspaj med vispgrädde som fäbodtanten bakat på morgonen. Efter lunch är det en snirklande stig nedåt och med stavarna i högsta hugg klarar vi det lysande och vid sextiden pustar vi ut i en by med en kall öl som faktiskt smakar riktigt bra tillsammans med nötchoklad. Vi övernattar i ett värdshus i utkanten av byn. Ägaren är från Senegal och inredningen går i afrikanska färger. Middagen bestående av köttgryta med potatis serveras på kvällen och vi tycker att vi är förtjänta av en flaska rött vin att dela på.

Äntligen sol dag tre. Idag får vi skjuts till Notre Dame de la Gorge på 1201 meter över havet av vår vän värdshusvärden. En stenig, bred stig uppför berget från romartiden tar oss en bit upp mot bergspasset. Det är helt fantstiskt skönt att gå i sol. Nu kabbar vi av byxbenen och går i shorts och linne, ordentligt insmorda med faktor 20. Med små avbrott för vatten- och energiintag är vi uppe vid dagens bergspass på cirka 3 timmar. Orken sitter mest mellan öronen. Går du sist i ledet har du jobbigast. Går du först så stretar du på, rakare i ryggen och med större självförtroende. Därför ser vi till att våra tre fjortonåringar går först. Då blir det inga som helst klagomål. De pinnar glatt på med sina ryggsäckar, pladdrande hela tiden, oklart om vad. Skavsår har ingen denna vecka. Vi var tillsagda av Charlotta att gå in våra kängor och duktiga som vi damer är har vi naturligtvis traskat runt i våra förorter med hund och kängor. Tyvärr anser fjortonåringarna att detta är en omöjlighet. Man kan helt enkelt inte visa sig i vandringspjäxa hemmavid om någon skolkamrat skulle få se det så vore man ju bortgjord för alltid.  Här fungerar det utmärkt. Kängorna sitter som gjutna och våra ”duracellkaniner” pinnar på med täta ministopp för choklad, chips och saft.

Idag ser vi våra första murveldjur, eller marmottes på franska. De är ganska skygga och håller sig på avstånd men så här i början av sommaren har de tagit sig ur sina hålor där de legat i idé och spinkiga och dana skall de nu äta upp sig inför nästa vinter. Efter dagens picknick och klättring neråt landar vi i bergsbyn Les Chapieux och övernattar på Auberge de la Nova på 1559 meter över havet. Det är skönt i solen men kallt på natten. Ner mot en 10 grader har vi i våra rum där vi sover alla i samma. Vandringsguiderna sover i de gamla grisstallarna. Kvällens middag är grönsakssoppa, gryta på hare och paj. Vi är säkert 100 gäster från världens alla hörn som ska tränga ihop oss på gården. Hur köket pallar för denna hungriga hord av gäster är en gåta men mysigt är det trots kylan.

Dag fyra. Ni kanske redan gissat att vårt bagage med sovkläder och annat gick med transport mellan stationerna. Ett system som fungerar klockrent. Allt bagage är märkt med guidens namn och hämtas upp och lämnas vid övernattningsstugorna. Vi möter de som bär hela sitt bagage men det är tillräckligt tungt med vattenflaskor, regncaper, ombyteskläder och picknick i ryggsäcken. Dessutom skönt att ha med hela sin necessär, sin pyjamas och ombyte för kvällarna. Inte riktigt vår grej att äta middag i undertröja. Vi går under bar himmel upp mot den lilla byn La Ville des Glaciers på 1789 meter över havet och besöker en osttillverkare som gör den utsökta osten Beaufort. Här bor två bröder med sin mamma som sparkar upp dem ur sänghalmen varje morgon klockan fem för mjölkning av korna på alpsidan. Mjölken tankas sedan ner till själva ysteriet och ett tiotal jättelika ostar om dagen blir det som läggs för att lagras i jordkällare. Vi provsmakar och köper var sin bit av denna unika ost och går sedan vidare upp över berget på väg mot dagens första etapp. Vid vår första vatten- och nötrast så kommer Charlottas bästa kompis Delphine med sin åsna på leden. Åsnan är jättesöt och trampar vant fram på stigen, obekymrad om stenblock och hårt grus. De som har hand om åsnorna måste sko om dem på berget ibland och här får vi av Delphine höra dagens historia. Hennes kollega vaknade i gryningen av att ”hans” åsna var puts väck.  Han hade helt enkelt tagit en nattlig promenad över berget för att han kände sig sällskapssjuk efter sin åsnekollega i nästa by. Kanske var han kärlekskrank, då hjälper inte kedjor och rep. Nåväl, guiden fick helt enkelt sätta iväg och hämta åsnan vilket för att surra fast bagaget igen. En extra tur och retur för guiden på en cirka 8 timmar.

Idag går vi på mycket snö. Glaciärerna ligger tätt här uppe och vi passerar gränsen mot Italien vid lunchtid. Vi har en magnifik utsikt över Mont Blanc nu och tar mängder av bilder av toppen. Flickorna tar på sig regncaparna och åker kana nerför glaciärerna en bit. Det skulle kunna gå oerhört fort men idag är snön porös och djup och de kommer inte särskilt långt. Vi har en lång, lång utförslöpa där vi parerar med stavarna och sedan kommer en stenväg som tar oss mot Italien. Det här blir helt otippat vandringens jobbigaste dag. Att gå på platt mark grusväg i någon mil med kängor är olidligt för fotsulorna. Väl framme innan Courmayeur slänger vi oss på en grässlänt, drar av oss kängorna och masserar ömmande fötter. Vi klarade det! Härifrån får vi ta en taxi hem till Chamonix igen där vi åter igen checkar in på vårt hotell och gör oss klara för vår avslutningsmiddag.
Det är svårt att säga vad som var bäst. Den härliga luften, de vackra bergslandskapen med alla snöklädda toppar, de gröna slänterna som kossorna betade på. Jag det ser helt enkelt ut som omslaget på en Milka cholkladkaka hela dagarna. Att få umgås och uppleva någonting tillsammans, småprata hela dagarna, det tillhör inte vardagen. Framförallt är detta en seger för självkänslan. Jag, en vanlig soffpotatis har faktiskt orkat!

Text Lotta Kronstam