Den franska familjen
Ett examensarbete av Caroline Sjögren
Jag befinner mig i staden Aurillac - vackert belägen högt i det franska Centralmassivet, en ansenlig vägsträcka från närmsta storstad Toulouse, och ungefär fem timmar från spanska gränsen. Klockan har blivit åtta – tid för familjen Delplanques franska dîner – och i köket har fadern Michèle redan satt sig till bords. Framför honom har någon placerat en vinbutelj, och i skål vilar klasar med vindruvor. Mamma Sophie lägger sista handen vid maten innan hela familjen sluter sig kring bordet. Mitt i detta scenario har jag tagit plats som gäst och som utlänning, och understundom inbillar jag mig att jag förvillat mig rakt in i den franska familjeidyllen – rakt in bland mina egna fördomar.
Den franska kulturen i allmännhet - och familjekulturen i synnerhet - har länge förknippats med begrepp som konservatism och bakåtsträvande, och inte sällan talas det om hur Frankrike representerar de patriarkala och förlegade synsätt som borde tillhöra det förflutna i ett ständigt utvecklandes Europa. Men sanningen bakom dessa påstående är mångfacetterad. I dagens Frankrike tycks de samhälliga vindar tillta, som vill blåsa gamla traditioner framåt. Samtidigt sätter familjerna själva upp vindskydd i protest mot förändring.
Måltiden som institution
Hur ser då den franska familjekulturen ut och på vilka sätt skiljer den sig från vår svenska? Att dra några generella slutsatser är lika orättvist som det är omöjligt. Precis som vi vet att Svensson på andra sidan gatan har traditioner och värderingar som som skiljer sig från våra egna, kan vi även vara säkra på att finna olikheter i familjekulturen hos ett par franska grannar. Vi kan emellertid också vara säkra på att om vi tittade in genom bådas fönster vid fransk middagstid, skulle vi få se hela familjen samlad kring matbordet, diskuterandes den gågna dagens händelser och planerades morgondagens. I den franska familjen handlar måltiden inte enbart om kulinarisk njutning - den är även det främsta redskapet för att sammanhålla och umgås med familjen, och kan med sina tre rätter närmast liknas vid en institution.
Historiskt sett har måltiden längre varit borgerskapts främsta ritual. Efter upproren 1968 - då bourgeoisen ansattes hårt ifrån vänster - fick gamla värderingar ge vika för nya, samtidigt som traditionen kring måltiden befästes ytterligare. Det blev ett sätt för samhällsklassen att bevara sin sociala position – här utbyttes kunskap och nya normer sattes. Även om formaliteten kring måltiden försvunnit, är den fortfarande något av ett kulturfenomen, och betraktas av mången fransman som ett heligt sakrament. Konversationen kring måltiden är delvis tillägnad planering och resonering kring vardagens praktiska frågor, men det handlar även om att uppfostras och utbildas. ”Kring middagsbordet hålls konversationen gärna pa en hög nivå, och behandlar ofta kulturrelaterade ämnen – den får inte bli för banal” säger Charlotte Svensson som undervisar i franska på en gymnasieskola i Helsingborg, och som lever i ett äktenskap med en fransman. Hon ser traditionen kring måltiden som något positivt, och menar att dens underminerade ställning i det svenska vardagslivet har gjort att många familjer inte längre hinner umgås. En måltid à la francais skulle aldrig hamna i skymundan för dagens övriga moment och prioriteringar – att anpassa middagen eftersändningstider eller äta framför tv:n vore att häda.
Franska barn leka minst?
Familjen Delplanque har två döttrar – Amandine, 17 och Amelie, 22. Amelie har fortsatt med eftergymnasiala studier, och är således fortfarande ekonomiskt beroende av sina föräldrar – (det franska bidragssystemet skiljer sig markant från det svenska i fråga om studiemedel, trots att utbildning och studier är av högsta prioritet i det franska samhället, och inte minst inom den franska familjen). Men förutom det ekonomiska beroendet kan man skönja ytterligare ett starkt band mellan barn och förälder. Hos de båda systrarna i min värdfamilj observerar jag varken samma mogenhet eller självständighet som jag tar för givet hos svenskar i motsvarande ålder. Istället märks en konstant kontroll och avstämning från föräldrarnas sida och ett ihärdigt ”hämta, lämna, köp och fixa” från barnens. Då jag talar med folk om förhållandet förälder-barn inom den franska familjekulturen, hamnar fokusen på följande: Det finns en gräns mellan vuxen och barn, och liksom mellan man och kvinna antar man den roll man förväntas spela. Men detta kan även innebära att man spelar ut varandra. Det tycks mig troligt att dessa familjeroller bidrar till en ökad ”barnslighet” hos de unga, vilket tar sig uttryck i en längre barndomsperiod och en starkare bundenhet till de vuxna.
Barndomen har länge inte haft något värde i sig, utan snarare sett som en transportsträcka fram till vuxenlivet, vilket skjutit in vid tidig ålder. Det har då blivit tid för de unga att dra sitt strå till stacken. Men märk väl att det är skillnad på borgare och bönder, och att barndomen i samhällets högre klasser har varit av aningen annorlunda karaktär. Där har det snarare varit en tid för uppfostran, inlärning och kultivering, och det har med största sannolikhet existerat en särskild befrielse från ansvar.
Ändå stämmer det curlingförälder-lika förhållade jag tycker mig registrera i min franska värdfamilj inte helt överens med Charlotte Svenssons erfarenheter. Hon upplever snarare att mycket lite i samhället är anpassat efter barnens behov och förutsättningar – det är fortfarande den vuxne som är samhällets överhuvud, och samhället ska därmed fungera så att det passar de vuxnas arbeten och sociala liv. Att åka på semester med en femmånaders bebis är ingen ovanlighet, inte heller att ta med barnen – oavsett ålder – på restaurang då man önskar umgås med vänner och bekanta. Madeleine Holm anser att nyckelordet i förälder-barn dynamiken är respekt, och att denna märks tydligast inför fadern som bär yttersta ansvaret för den fostrande delen. Ser vi återigen till de första nedskrivna bestämmelserna kring förälderns makt - i Napoleons Civil Code - kan vi utläsa att barnet står under förälderns kontroll tills myndig ålder, och att ”fadern ensam utövar denna kontroll under äktenskapet”. Madeleine berättar historien om en olydig tjugoåring som straffades med utegångsförbud för att ha trotsat fadern. ”Sa länge du bor under föräldrarnas tak är det deras regler som gäller”, säger Monique. Men å andra sidan – vilken svensk ungdom har inte hört den meningen?
Den heliga familjen
La famille est sacré”- ”Familjen är helig”. Även då åsikterna om den franska familjen emellanåt går isär, kan man vara säker på att de sammanstrålar igen under denna punkt. Det är – enligt såväl historiska traditioner och religiösa ideal som dagens politiska värderingar – fortfarande familjen som är samhällets starkaste och viktigaste instutition. De religösa värderingarna har fortfarande ett stort inflytande i samhället, trots att Frankrike genomgår en påtaglig sekularisering. Under mitten av 60-talet döptes 92 procent av de nyfödda in i den katolska kyrkan. En undersökning från 2007 visar att antalet fransmän som förklarade sig anhängare till den katolska religionen sjönk från 80 procent under 90-talet till 67 procent ar 2000. Idag är motsvarande siffra nere på 51 procent. Samma undersökning framlägger också att många hållit fast vid den katolska läran då det varit en familjetradition. Enligt den katolska kyrkans värderingar är familjen samhällets och religionens starkaste sammanhallande länk, och dess kraftfullaste vapen mot sekularisering. Många katolska familjevärderingarna är av den karaktär att vi idag skulle kalla dem för konservativa; till dessa hör synen på äktenskap och skiljsmässa, brukandet av preventivmedel och föräktenskapligt sexuellt umgänge. Men det som i den katolska läran lyser starkast i dagens franska samhälle, är föreställningen om familjen som ett väsen, ett fenomen, en naturkraft. Därmed gäller det också att skydda och bevara familjen okränkbarhet – en uppfattning som tar sig en mängd olika uttryck i praktiken. En del av dessa har redan exemplifierats i diskussionen kring den yttre fasaden, vilken inte enbart är till för att skapa en illusion, utan också för att markera gränser. Par– och familjeförhållandet är heligt, och vad som pågar innanför hemmets väggar är inte omgivningens angelägenhet – inte ens i de närmsta vänskapskretsarna. Madeleine ser fransmännens restaurangvanor som exempel på just detta. ”Till hemmet bjuder du mer än gärna in släkt och familj, men när du ska umgås med bekanta sker det ofta på offentliga platser.” Hon nämner även vikten av att aldrig lägga sig i andras familjeangelägenheter, i synnerhet inte det som rör livsstil och uppfostran. En annan aspekt av det franska familjefenomenet är just definitionen av ordet familj. När vi i Sverige talar om familjen syftar vi oftast till dens närmsta medlemmar – de som också är en del av vårt hushåll. Som bekant har språket en fantastisk förmåga att spegla samhället, och att det inom franskan inte finns ett ord för ”släkt” talar för sig självt. Refererar man till sina släktingar används fortfarande samma ord som för familj, eller uttrycket ”La grande famille” – ”Den stora familjen”. Isabelle Jourdan anser denna utvidgning av familjebegreppet vara den största skillnaden mellan fransk och svensk familjekultur. ”Den franska familjen innefattar minst tre generationer, och umgänget mellan dessa begränsas inte till högtider eller angivna tillfällen.” Likaså poängterar hon att relationen mellan barnbarn och mor– och farföräldrar är vital även utan föräldrarna som sammanhållande länk. Även i vuxen ålder behåller man ett starkt band till familjens mer ”avlägsna” medlemmar – man umgås och tar hand om de sina inte som ett måste, utan som det naturligaste tänkbara. Och kanske är det just i denna väl sammansvetsade familjelänk som vi finner svaret på varför franska familjevärderingar fortsätter att gå i arv i generationer.
Text
Caroline Sjögren
