Frankofon har besökt skidstationen Méribel som bjuder på gassande sol, imponerande offpist och gastronomiska upplevelser, både i backen och i byn.
Vi kallas fram en och en för att kolla att vår lavinutrustning fungerar. Den består av en gul liten makapär som vi spänner på oss över axeln och magen. Vår guide, Alexandre trycker på en knapp och min sökare piper till. Skönt, allt är i sin ordning. Jag sätter på mig jackan och börjar gå mot den smala branta stegen. Jag befinner mig i Méribel i de franska alperna, tillsammans med två norrmän, en dansk och en annan svensk och vi ska ge oss i kast med att åka offpist. Lavinrisken är för dagen låg men Alexandre menar att man aldrig kan vara försiktig nog. Bergen är luriga och det är viktigt att ha respekt för dem. För att ta oss till backen är vi tvungna att passera en stupande ravin. Vi börjar med att klättra uppför en brant stege, en efter en. Vi håller i oss i räcket med ena handen och utrustningen i den andra. Han säger åt oss att inte titta ner utan enbart koncentrera oss på att gå uppför. Efter andra trappsteget ropar personen framför mig att han vill vända om. Han klarar inte av höjder. Jag går försiktigt ner igen och släpper förbi honom. Guiden säger till mig att stegen är den naturliga sållningsmetoden. Klarar man att ta sig uppför den klarar man att ta sig nerför ravinen. Vi som kvarstår fortsätter uppåt. Efter sista trappsteget har vi ytterligare några meter att gå längs med bergstoppen och vi tar ett steg i taget, sakta men säkert uppför. Det är tungt att gå i den djupa snön och då och då måste vi stanna till för att hämta andan och vila benen lite men det är väl värt mödan för uppe på toppen slås vi av en hisnande utsikt. Vi befinner oss på cirka 2500 meters höjd över havet och vart än ögat ser tornar snöklädda alptoppar upp sig ståtligt i fjärran, Aiguille du fruit, Aiguille du Peclet, Mont Blanc. Solen gassar och det är minst 10 grader i luften. Inte ett moln syns på himlen. Bara några dagar innan vi kom snöade det en decimeter så det är gott om snö. Alexandre kallar på vår uppmärksamhet. Han åker i förväg och ser till så att allt ser bra ut. Sen säger han åt oss att komma på hans signal. Jag spänner på mig min snowboard och glider långsamt framåt. Vi åker försiktigt efter varandra en efter en. Slutligen står vi på höjden av ravinen. Det är brant och för en bråkdels sekund tänker jag att jag kanske borde vända tillbaka. Spänningen att få åka riktig offpist är dock större så jag tar mod till mig. Passagen är smal och det är omöjligt att svänga ner. Jag bestämmer mig för att hasa mig fram men får uppmaningen att inte skjuta ner för mycket snö. Det är svårt och trots att jag åker så mjukt jag kan faller stora snöklossar ner för branten. De rullar framåt i våldsam fart men stoppas upp av de karga klipporna på sidan. Alexandre åker först och säger till oss allteftersom att vi kan fortsätta neråt. Så är vi plötsligt igenom ravinen och framför oss öppnar sig en bred solig backe full med orörd snö.
Vi kastar oss utför och jag seglar fram genom snötäcket med snön yrandes efter mig. Jag befinner mig i himmelsriket, eller åtminstone i snöriket. Väl nere har alla ett stort leende på läpparna och vi är som lyckliga barn som precis tumlat runt i årets första snö. Stolta ser vi tillbaks på spåren vi har kört upp. Alexandre berättar att vi just har tagit oss ner för ”le passage de l’antenne”, antennpassagen. Namnet kommer från den höga mast som sitter på toppen av ravinen. Liften som tog oss till toppen heter Pas du Lac och den går nerifrån Méribel Mottaret på 1750 meters höjd. Det går även att ta sig upp till toppen från Méribel på 1450 meters höjd och då är det liften Saulière som gäller.
Alexandre är en av de 480 guider som arbetar för École de ski Francaise i Méribel under vinterhalvåret. Fördelen med att ha en guide är att de känner till skidområdet som sin egen bakficka och de kan ta en med till ställen man inte skulle komma till själv. Méribel erbjuder många bra offpister men det är viktigt att vara varsam. Utan ett hum om väderförhållanden och färdsätt kan man riskera både sitt eget och andras liv. För den som hellre håller sig till pistade backar erbjuder Méribel ett brett utbud av nedfarter. Här bjuds det på hela 150 km åkning och 57 nedfarter, varav 9 svarta backar, 23 röda, 36 blåa och 8 gröna. Dessutom finns det två snowboardparker och 2 slalombanor. Området är så pass stort att det går att åka en hel dag i systemet utan att någonsin behöva ta sig nedför samma backe två gånger.
Snowbordåkning i kombination med mycket frisk luft ger en god aptit. Någonstans där mitt på dagen börjar det kurra till ordentligt i magen vi bestämmer oss för att äta lunch i backen. Från Méribel Mottaret tar vi oss via liften Platières och nedfarten Bouvières upp till restaurangen Le Plan des Mains. Det är redan fullt med folk som njuter av god mat och sol. Vi sätter oss på terrassen som fullkomligt badar i solljus och beställer in en flaska av det lokala rödvinet, en Gemay från Savoie. Jag beställer pilgrimsmusslor med risotto och hummersås. Maten kommer snabbt in och det smakar gudomligt. En måltid i Frankrike är inte komplett utan en efterrätt och jag avslutar med en ”tarte aux myrtilles”, en hemlagad blåbärspaj fylld till bredden med blåbär. Inte en enda smula lämnas och munnen min färgas alldeles blå.
Mätta och belåtna ger vi oss av ut i backarna igen. Nu bär det av till Mont Vallon, den mäktigaste plats som Méribel har att bjuda på. Färdmedlet dit är en telekabin och väl på toppen möts vi av en fullkomligt magnifik utsikt. Mont Vallon ligger på 2952 meters höjd och härifrån ser man ut över naturreservatet Plan de Tuèda, toppen Mont du Borgne och lite längre ner glaciären Borgne. Naturreservatet som sträcker sig från Mont du Vallon till Aiguille du fruit är helt avstängt för skidåkning i syfte att skydda djurlivet och den fridfulla naturen. Méribel värnar starkt om sin natur och är klassad som en miljövänlig station. Har man tur kan man få se en ”chamois”, en bergsget springa förbi här uppe men det gör vi tyvärr inte idag. Däremot breder snöklädda berg ut sig så långt ögat kan nå och fåglar svävar långsamt fram genom skyn. Topparna gnistrar som diamanter i solen och det råder ett otroligt lugn här uppe. Det enda som bryter tystanden är turisternas kameror som knäpper till. Från Mont du Vallon går det två röda backar men vi väljer att åka offpisten som går under liftarna. Solen har legat på hela dagen och snön är mjuk, det känns nästan som att brädan skär genom smör. Färden går mellan träd och klippor hela vägen från 2952 meters höjd ner till Méribel Village på 1450 meters höjd.
Liftarna stänger oftast 16.30 och när dagens åkning är över känns kroppen min alldeles mör och benen värker en aning. Jag bestämmer mig för att unna mig en rejäl avslappning och beger mig till fitnesscentret nere i byn. Det är nytt för i år och byggdes till stor del för att tillfredsställa det stora antalet utländska turister som kommer till byn. Det ligger ovanpå” le Parc Olympique”, den stora olympiska arenan som kom till i och med OS i Albertville 1992. Inuti ryms förutom en stor isarena även en klättervägg, ett lekområde för barn och ett Spa. Det är inte det mest exklusiva Spa men här finns hammam, bastu och jacuzzi och framöver väntas även en massageavdelning.
Méribel är en del av skidområdet les 3 vallés och kallas ofta för dess hjärta då det ligger väl placerat i mitten av de tre dalarna. Stationen har 60 år på nacken och grundades av engelsmannen Peter Lindsay som upptäckte området runt tiden för andra världskriget. Då Hitler tog makten Österrike tvingades engelsmännen att lämna de österrikiska alperna och sökte sig närmare den franska delen. Lindsay blev förtjust i de tre dalarna och särskilt Méribel och han tog på sig uppdraget att bygga en riktig skidstation här. Han såg med yttersta noggrannhet till att en traditionell stil bevarades och tillät endast byggen av trähus och små chalets. I Méribel -Mottaret som byggdes till på 1970-talet, finns en del högre modernare byggnader men på det stora hela är Méribel en vacker, gedigen skidstation i pittoresk miljö. Sammanlagt består stationen av fyra kvarter, Méribel-Mottaret, Méribel, Méribel-Village, och les Allues. Det pratas mycket engelska här vilket beror på att det kommer hit en hel del engelsmän. Enligt byns turistbyrå representerar de mer än hälften av de internationella gästerna.
Les 3 vallés, eller de tre dalarna, räknas som världens största skidområde och grupperar samman, förutom Méribel, Courchével Val Thorens, St Martin de Belleville och Les Ménuires. Tillsammans bjuder de tre dalarna på 600 km av åkning och liftsystemet är utbyggt på så vis att det är smidigt att ta sig emellan med skidor. Om man däremot förflyttar sig med bil tar det uppemot en timme att åka mellan byarna.
Att ta sig hit med flyg:
Närmaste flygplats heter Chambéry/Savoie och ligger cirka 95 kilometer från Méribel. Sterling flyger hit från Arlanda och Köpenhamn en begränsad tid under vintersäsongen.
För mer information http://www.sterling.com/
Från flygplatsen går det transfer bussar till byn.
För information om boende, restauranger, väderförhållanden, transporter, med mera, se Meribels hemsida:
http://www.meribel.net/
