Mauritius

"Kommer ni från Frankrike?" frågar taxichauffören efter ett tag på sin svårbegripliga franska. Vi är på väg norrut från flygplatsen i sydost till Pointe aux Biches i norr. Bagaget är förhoppningsvis väl fastsurrat på taket och svetten rinner i den heta bilen. Faktum är att min franska inte på något vis kan tas för infödd. Frågan som knappast är tänkt som smicker - men fungerar utmärkt som sådant - beror på att franskan som talas på Mauritius är starkt färgad av kreol. Alla med lite europeisk touch på sin franska tas därför ofta för fransmän här. En riktig booster för självförtroendet och konversationen alltså.
Jag älskar redan landet.

Resan till nordkusten tar ungefär en timme och jag och taxikillen talar om allt väsentligt. Om sockerrör exempelvis. Väldigt mycket om sockerrör faktiskt. Och om vilken rom som är bäst ("Goodwills local rum of Mauritius", med alkoholhalten av någon anledning alltid bortskrapad på flaskorna). Och om vilken av landets egna ölsorter han föredrog, den starkare och lite dyrare Blue Marlin, eller kanske Phoenix, det äldsta bryggeriet och även den billigaste sorten? Phoenix, naturligtvis.

Varför just dryckespreferenser är en sådan internationellt framgångsrik isbrytare, vet jag inte. Kanske säger det något om en, som inte klass och språk kan göra. Men det fungerar. Som det här med fotboll. Mauritius har ett landslag som spelar i den lägre divisionen i de afrikanska mästerskapen. Man kämpar vanligtvis mot nationer som Swaziland, Seychellerna och Madagaskar. Fotbollen engagerar trots det på hemmaplan. Så vi pratar naturligtvis också om fotboll.

Utanför hotellresorternas slutna världar av globaliseringslyx framträder en ö som avviker från det mesta man läser eller hör om Afrika. Det är ett samhälle utan extremfattigdom och överdrivna klyftor mellan fattig och rik. En ö med fungerande demokrati i en kontinent med allt annat än just det. Mauritius har dock likt de flesta andra afrikanska länder genomgått sin egen tranformering från kolonial slavekonomi till modernt samhälle med komplex multietnicitet.  Hinduismen som är den klart största religionen samsas med kristendom och islam. Vid sidan av engelskan som är officiellt språk, är franska, kreol och bihari (bhojupuri) de vanligaste språken. En inte helt lättöverskådlig mix av kulturer och religioner.

Det mesta av synliga livet på ön är importerat. Hjortar, vildsvin, kaniner, apor, människor och...sockerrören. Allt en del av kolonialismens dynamik. Av det som en gång fanns på ön, utrotades det mesta effektivt. All ursprunglig skog skövlades, jättesköldpaddorna och den legendariska dronten åts upp av mindre nogräknade sjömän - dronten smakade tydligen riktigt illa. Men hur såg egentligen ön ut på 1000-talet när de första arabiska sjömännen hittade hit? Och sedan alla andra; portugiser, holländare, fransmän och engelsmän, indier, afrikaner, kineser och alla turister. Hur såg egentligen drontens vardag ut på en ö där inte fåglar behövde vingar? Och där en 250-kilos jättesköldpadda med sin hisnande fart på 1 meter per minut kunde trivas och blomstra? Är inte den långsamheten en verklig bild av paradiset?

"Nöck, nöck nöckin on ävvenz döör!"
I hotellbaren sjunger de alldeles för glada och på tok för färgglada trubadurerna västerländska covers på sin kreolfranska brytning. Det är surrealistiskt och lite sött, ungefär som barnens skolavslutningar där ambitionen på uppträdandena oftast inte är i paritet med förmågan. Men sött ändå.
"Nöck, nöck!..."

Tack och lov finns annan musik att tillgå. Medryckande bollywoodmusik dunkar dagligen från radioapparterna och på tv sänds ständigt hypade indiska musikfilmer. Den musikstil man idag identifierar mest med Mauritius är dock den nationella dansmusiken, sega. Segamusiken har sitt ursprung i musiken som de svarta slavarna spelade när de efter dagens slit bland sockerrören samlades på stränderna för att med musikens hjälp försöka stå ut. Med sina tydliga afrikanska rytmer har dock segamusiken och den vilda, sensuella dansen som hör till blivit hela landets angelägenhet. Hypnotiskt och förförande.

Slaveriet var grunden för Mauritius tillblivelse och utveckling. De flesta slavar hämtades från Afrikas fastland och Madagaskar. När det formella slaveriet förbjöds fortsatte det informella genom en stor migration av indier, från den nordindiska delstaten Bihar som fortsatte utföra jobbet som de svarta slavarna just befriats ifrån, fast denna gång mot en obetydlig ersättning. Ett slaveri ersattes av ett annat. Men den indiska minoriteten blev snabbt majoritet och visade sig ha andra kvalitéer med sig från hemlandet, bl a viljan att arbeta mycket hårt och ett högt utvecklat entreprenörssinne. Skräddare och andra hantverkare fick ön att producera nya varor som snart blev intressanta för folk utifrån. Idag är fortfarande textilindustrin på ön både viktig och berömd, men nu heter fabrikörerna Billabong, Diesel, Hugo Boss och Quiksilver.

Det dröjer inte många dagar förrän de nyanlända gästerna på hotellen byter ut sina europachinoshorts från Dressman med hundra praktiska fickor till de hippare, nyinköpta surfkläderna från Billabong och Quiksilver. Det är så man känner igen de nyanlända. På de skarpa pressvecken.

En ö kan vara både paradis och fängelse. Båda innebär isolering. Frågan är bara om den är påtvungen eller självvald. Vill man känna friheten på Mauritius tar man sig ut från resortghettona och sätter sig på någon av de skramliga lokalbussarna till närmaste stad. Från Pointe aux Biches kan man för ett par kronor åka österut till vattensporttäta Grand Baie. Här finns bland annat den stora marknaden Grand Bazaar där man fyndar outlet från textilindustrin, men här finns också en del riktigt hyggliga restauranter. Åker man västerut och söderut kan man ta sig till ner till den myllrande huvudstaden Port Louis, eller till de fantastiska trädgårdarna i Pamplemousses med sina märkliga lotusblommor.

Om man hyr en taxi en heldag kan man för några hundralappar ta sig till den södra delen av ön och till det stora hindutempelområdet Grand Basin med södra halvklotets största shiva-staty och sina många tempelapor. Fortsätter man kommer man slutligen till Gris Gris på den vilda sydkusten där vågorna från Antarktis slår emot klipporna med sin väldiga kraft. Här finns inga skyddande korallrev som runt resten av ön, och här finns heller inga turister. Det är svårt att tro att jag är på en och samma ö.

Solen sjunker snabbt i tropikerna. Jag kan nästan räkna solens försvinnande i sekunder och strax efter den försvunnit i västerhorisonten blir det omedelbart skumt. Ytterligare en liten stund och stjärnorna tänds och snart efter det blir det mörkt. Endast segamusikens hypnotiska trummor hörs på avstånd.