Saint-Malo

Första gången jag besökte Saintmalo i början av 1990-talet trodde jag mig förflyttad till den brittiska kokboksförfattaren Elizabeth Davids franska 1950-tal. Till ett mytiskt och ursprungligt frankrike som jag tidigare bara läst om i böcker eller sett på film. Där förstod jag plötsligt de där snobbigt arroganta parisarna som fnös åt biffarna och pommes friten på Paris turistkaféer.

Utanför storstaden fanns ett annat frankrike där smöret var gult, mjukt och färskkärnat och grädden som såldes i lösvikt på marknaderna så tjock och len att man inte behövde vispa den. Där smakade tomaterna mera tomat och salladen mera sallad eftersom de var lokalt odlade och inte hade körts omkring i långtradare mellan olika uppköpscentraler innan de packats i plast. med havsluft i näsa och lungor och vågbrus i öronen kunde fransk mat vara så mycket mer än allt jag tidigare upplevt, särskilt ostronen.

Jag hade ätit ostron många gånger förut i det varma gula ljuset på parisiska brasserier och njutit av det. ostron i Paris är festligt och kan ibland också vara lite farligt, särskilt på sommaren när det är värmebölja. men pinfärska ostron från Cancale i soldiset på strandpromenaden i Saint-malo är något helt annat och tillhör kategorin naturupplevelser. för det är som att äta och dricka hav. De lokala vita vinerna från Loiredalen; muscadet, Sancerre och det billiga Gros plant-vinet som är överst: Saint-malos gamla stad Intra Muros uppifrån. man kan gå runt på de nära 2 kilometer långa murarna. Det vanligaste karaffvinet på Saintmalos turistrestauranger, har ofta en marin sälta av sol och atlantvindar i smaken som går väldigt bra ihop med fisk och skaldjur.

Tjusningen med crêpes, det vill säga feta pannkakor till söt cider i stora porslinsmuggar, som det traditionella bretagnska köket gjort sig känt för, har jag tyvärr aldrig förstått mig på. Sådant finns att få överallt på Saint-malos turistrestauranger och verkar uppskattas. jag gillar inte de traditionellt smörstinna bretagnska sockerkakorna heller, fast färskt smör från Bretagne kan vara så underbart gott på en nygräddad banette, särskilt om brödet är kryddat med de lokala grå saltflingorna från Guérande.

Nej, det är framförallt havet och den långa vackra strandpromenaden, kantad av stora villor som för tankarna till svenska Saltsjöbaden, som dragit mig tillbaka hit, om och om igen. Till en början blev det mest korta besök om en eller två nätter på det lilla hotellet les ambassadeurs, i ett rum med fönstret öppet mot havet för att få sova till ljudet av vågornas och tidvattnets rytmiska slag mot sanden. när det var dimma, regnade, blåste hårt och gick surfhöga vågor, vilket hör till i Saint-malo, fick ostronen och vinet istället njutas på ett kafé i skydd av murarna Intra Muros, i den granitgrå gamla stadskärnan som inte är fullt så medeltida som den ser ut.

Saint-malos historiska rötter sägs gå tillbaka till en munk från femhundratalet. Under medeltiden var staden en befäst ö i floden rance mynning som kontrollerade havet och farleden utanför. Och som under senare århundraden kom att göra sig känd för sina sjörövare, les corsaires de Saint-Malo, som gjorde staden rik och byggde massor av små och stora slott i omgivningarna.

Den gamla staden Saint-malo, med sina nära två kilometer långa befästningsmurar, förstördes till 80 procent 1944 under andra världskrigets slutstrider, men byggdes upp igen i sten och stod färdig 1962. antalet invånare varierar nu mellan 50 och 200 000, beroende på hur man räknar alla sommar- och helgboende parisare i Saint malo-området, från Dinard i väst till Cancale i öst. Året runt kommer buss- och billaster av turister hit för att gå runt i fästningen, bada på de flera kilometer långa stränderna och äta crêpes, ostron, musslor från mont Saint michel, hummer, spindelkrabba, räkor, pilgrimsmusslor, rocka, marulk och andra lokala läckerheter.

Saint-malo är Bretagnes största turistattraktion och dessutom en viktig hamn med färjetrafik till bland annat England och kanalöarna Jersey och Guernsey. Särskilt sommartid kan det vara plågsamt mycket turister och gatumusikanter i den gamla stadens smala gränder men utsikten från stadsmurarna är fantastisk. Tidvattnet är här en turistattraktion i sig självt och är så dramatiskt starkt att strandlinjen tidvis förflyttas ett par hundra meter ut och in på bara några timmar. Vissa dagar kan man under ebb gå ut till små klippöar som när floden kommer läggs under havsytan. att gå barfota på stranden är en kittlande upplevelse. Det syns och känns att sanden lever under fötterna på en, och är perforerad av skaldjur.

Det var för att kunna tillaga färsk fisk och själv koka levande humrar och räkor jag började hyra hus här veckovis. Så småningom köpte vi ett litet stenhus med muromgärdad trädgård i den östra del av Saint-malo som kallas Paramé, nära den fantastiska fiskmarknaden och det lilla charmiga hotellet Club A med kosmopolitisk vinbar. Den som har sett den brittiska tv-serien ”morden i midsomer” känner igen sig i Paramés pittoreska centrum, både i stämningen som präglas av stora klasskillnader, och i de gamla stenhusens arkitektur och rosenträdgårdar. Det hör till den brittiskt influerade by- eller småstadskänslan att här kryllar av människor med pengar, som betraktar sig själva som aristokrater eller åtminstone låtsas vara det. Kryllar säger jag, fast när butikerna har stängt på kvällarna är gatorna tomma på folk, särskilt under den mörka fuktiga perioden från november till februari när dimman hänger som pärlor i luften och stranden ligger praktiskt taget öde. Då ligger det bretagnska svårmodet tungt över Saint-malo och det känns som att befinna sig i
depressionens öga. Sådana dagar hjälper bara mat och vin, till exempel rocka- eller marulkskinder frästa i smör med fänkål, schalottenlök, vitlök, persilja och crème fraiche till kokt potatis, bitter vintersallad och gräddig crème caramel som efterrätt… 

Att åtskilliga av frankrikes allra rikaste familjer har sommar- och helgresidens i Paramé och Rotheneuf (som ligger ännu en bit längre österut, närmare naturreservatet Cap Varde och Cancales ostronodlingar) innebär att man på stranden riskerar att stöta ihop med en hel del kändisar och vissa politiker
långt ut på högerkanten. Det är särskilt under sommarens långa ljusa kvällar och på helgerna folk går ner till havet eftersom stranden är norrvänd. något kaféliv att tala om finns inte och jag vågar inte rekommendera en enda restaurang eftersom många restauranger här har svårt att få kockar att stanna
kvar över vintern. Men även vintertid ligger bilavgaserna som ett dieselkladdigt lock över Paris och driver storstadsmänniskorna ut mot kusterna för att andas. Tre timmar västerut med snabbtåg (TGV) från montparnassestationen är atlantluften alltid berusande salt och syrerik.

Text: Susanne Pagold
Foto: Maison de la France